Sommaren får fart på Lida

På de stora gräsplanerna spelar familjer fotboll och ungdomar musik. Glada rop och ivrigt plaskande hörs från den glittrande sjön. Barnens skor flyger av för första gången i år när de springer barfota i gräset. På Lida får vi äntligen dyka rakt ut i sommaren.

Reportaget publicerades sommaren 2020

Det är en overkligt varm försommardag, en sån man längtat efter genom vintermörkret och kylan så länge att man nästan har slutat tro att den skulle dyka upp. Solglasögonen känns ovana på näsan, lite som att vara utklädd. Då är det extra härligt att ta sig söder om stan, till friluftsområdet i Lida naturreservat, för att möta upp sommaren.

Inte bara värme, utan äventyr, spänning och förväntningar ligger i luften. Barnen glädjerusar barfota ut på gräsplanen, med ben som är proppfulla av spring. Och här finns plats att ta ut svängarna. Vi går, hoppsar och springer genom det stora området, förbi den blommande slalombacken, till Accroparks höghöjdsbana. Det är skönt i skuggan under de höga tallarna där spridda glädjerop och en hel del ”mamma kan du hjälpa mig?” hörs från de många banorna, som finns i flera olika svårighetsgrader. Vårt gäng tittar lite nervöst upp på de modiga barn och vuxna som klättrar högt där uppe och vi bestämmer att vi bara kommer att ta de lätta banorna nära marken.

Vid höghöjdsbanan träffar vi Mathieu Guillaume som tillsammans med sina kompanjoner har byggt Accropark. Han berättar att den här sortens banor är väldigt populära i Frankrike, där det finns över 800 stycken.

Det känns lite konstigt, som de där bebisgungorna man hade när man var liten.

Ella, 7 år

– Vi ville bygga ett ställe och en aktivitet för familjer att göra tillsammans, som skulle vara lika kul och utmanande för alla, både vuxna och barn, berättar han medan han hjälper barnen på med selarna.

Sjuåriga Ella säger skrattande:

– Det känns lite konstigt, som de där bebisgungorna man hade när man var liten. Som om man skulle klä på sig en sån!

Sedan följer en säkerhetsgenomgång där vår instruktör går igenom reglerna och utrustningen, till exempel hur man ska göra med de två karbinhakarna.

– Den ena sätter ni på plats innan ni klättrar upp i banan och den andra innan ni lämnar plattformen. På så sätt har ni alltid en säkerhetslina, oftast två. Det är viktigt att ha tålamod och vänta – bara en person åt gången per linbana.

Vad gör man om man skulle tappa farten mitt i en bana, eller studsa tillbaka? Jo, då måste man luta sig bakåt och dra sig vidare med händerna, berättar han.

En kvart efter att vi testat den lättaste banan är barnen helt trygga och far glatt och hemvant runt i de längsta, högsta banorna. Men ändå med respekt för säkerheten och reglerna.

– De här linbanorna är mycket högre upp än jag trodde! ropar Lo, 12 år, till Arvind, 11 år.

– Ja, så kul men det känns ändå stadigt! ropar han tillbaka medan de springer till den nya favoriten, den orangea banan där man flyger fram med en linbana hela tolv meter upp i luften.

– Men akta er för myggen och kolla att de inte spänner selen för hårt i magen, fortsätter han tipsande i förbifarten medan han springer tillbaka till starten.

Det är så skönt när man åker zipline för man liksom forsar med vinden!

Ulf, 8 år

Efter stor övertalning (barnen vill ju egentligen bosätta sig här) går vi till toppen av slalombacken och naturparkourbanan. Parkour känns ju annars som en riktigt våghalsig betongsport, lite som skateboard fast utan bräda. Men naturparkour är annorlunda. Här är hindren byggda av stockar med rundade kanter på ett underlag av mjukt spån. De troligaste skadorna här är snarast en sticka i fingret. Barnen läser på informationstavlan om smidiga hopptekniker och sen blir det fullt ös. De tar sats och flyger som ninjor över hindren.

– Är tyngdlagen mindre stark uppe på berg? hinner jag fråga mig själv innan jag landar i att barnsommarben förmodligen har en helt speciell sorts energi, som gjord för att flyga fram i parkourbanor.

Runt om i Lida finns det många informationstavlor där Skogsmulle och hans gäng visar vägen till naturen. De berättar om fågelarter, växter och påminner om annat viktigt som att ”Inget skräp får finnas kvar, lämna skogen som den var”. Här uppe på toppen av berget har även Mulles kompis Novas raket landat och efter en kort rymdresa går vi ner förbi värdshuset och hittar Laxestigen som slingrar sig genom ett skogsparti mot vattnet. Barnen rusar iväg.

– Där är nummer ett! ropar Ulf till de andra och så är de på upptäcktsfärd efter Laxes nummertavlor.

Konstigt att de inte är trötta tänker jag för mig själv och förundras över hur stark energi det finns i sommarkänslor, upptäckarlust, solljus och… badsug! Ett snabbt, kallt dopp från bryggan i sjön Getaren får avsluta dagen då barnen satte fart på sommaren.

• Text och foto: Helena Uggla